Direktlänk till inlägg 11 december 2008
Så började jag min vandring uppåt höjderna
.
Nej för resten det var ingen vandring det var en klättring!
Det var en torr stenig grusstig brant uppåt där naturen självt hade på långa stycken skapat trappor. En del låga en del höga trappsteg. En del små där bara en fot fick plats några stora med andra stenar där man kunde sätta sig att vila. Det var många som gav upp och vände ner igen. Men skam den som ger sig tänkte jag och dels på grund att har jag satt mig för något så ska det klaras av och nog hägrade det att få se vad som fans där uppe. Upp kom jag till en platå där det låg en sjö blank som en spegel där man kunde se bergen spegla sig.
Det var kalt vatten där man svett efter klättringen tyvkte det var jätteskönt att få skölja av ansiktet och händer uppåt armarna. Men det var så kalt att det isade i skinnet. Men konstigt nog var inte luften så kall.
Men här blev det slut på klättringen uppåt, Inte enbart för att det skulle bli jobbigt värre.Detta för att här tog snön vid och inte hade jag någon beklädnad för att vandra eller klättra i snö. Dumdristig kanske jag är men inte i så hög grad. Utan det var bara att ta sig ner igen som också var svårt..
Kommen ner till matstället hade redan börjat bli kvällning och där var stängt. Och tiden var nu knapp för att sista häst och vagn skulle ta en ner för sista biten för backen. Så klart hade sista vagnen redan farit ner. Där stod jag och viste varken ut eller in. Ni må tro jag var trött.
och lång väg var det ner där jag hade min bil. Det var flera timmar sen maten hade tagit slut.
Men jag var inte den ende som missat sista turen. Där kom ett stort sällskap rantande ner från en sluttning . Tydligen hade de någon kontakt med kuskarna för till sist kom det en vagn och hämtade oss. Väl nere hade det blivit riktigt mörkt och inte fans det ljus på parkeringsplatsen som nu låg öde.
Var är min bil. Den syntes inte till. Hade den blivit stulen? Jo det hade den tydligen! För den
fans inte där. Kuskarna hade givit sig i väg och där stod jag helt ensam. Vid slutet av parkeringsplatsen fanns en häck vilken jag vandrade förbi på vägen. Vad ser jag där? Jo ännu en parkeringsplats och där stod min bil och verkade helt övergiven. Jag hade tagit fel på parkeringsplats!
Den natten och följande förmiddag sov jag gott.
I morgon går färden vidare. Klicka här!
Likväl som jag hade tur vid Tatrabergen önskar jag att ni har tur med lyckan och välmåendet. Kram!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...