Direktlänk till inlägg 21 november 2007
Stanna kvar eller inte vid Gyllene Uttern?
Sov gott på mitt ”hotellrum”! Vaknade nästa dag ganska sent. Tyckte jag sovit för länge denna morgon. Tur cykeln redan var packad.
Sa adjö till mackkillarna som rådde mig att inte överanstränga mig mer. Så sitting upp på sadeln igen. Tog svängen ner och sa hej till min kompis.
Men det blev till att traska igen. Backen från Huskvarna var allt för brant för att jag ville anstränga benen uppför denna backe. Upp kommen från backen bar det i väg på cykeln igen. Det dröjde inte så länge för än jag såg ett vackert gammalt hus likt ett slott.(Se bild!). En vacker byggnad varifrån man kunde se ut över Vättern till Visingsö. Det var Gyllene Uttern! Det fans också en kiosk utmed vägen. Vid den stannade jag för att köpa en glass. Där stod redan en liten flicka och en äldre tjej. När de såg min stora packning på cykeln undrade de var jag kom ifrån och vart jag var på väg. Givetvis berättade jag det för dem. När jag talat om hur gammal jag var som de tyckte var fantastiskt att jag gav mig ut på en sådan lång cykeltur. En lilla tjejen var tio år och den stora som var hennes syster var arton år.
Jag trivdes att berätta om mig själv och det blev ett långt samtal. Hur det gick till men vi kom i alla fall in på samtal om det där de stora pojkarna talat om och det Kirsten och jag så många gånger försökt att göra. Nu stod jag där och skröt om hur hon och jag gjort det på riktigt.
Något jag ofta ljugit för kompisarna om. Men nu nöjde jag mig inte bara att berätta om Kirsten. Nej det var många flickor jag hade stoppat in den lille i.
Efter mycket prat och flera glassar sa den stora tjejen att hon måste gå hem med sin lillasyster.
Men om jag ville campa här så skulle de hjälpa mig att resa upp tältet. När hon sen varit hemma med lillasystern skulle hon komma tillbaka med middag till mig. Jo tack det vore ju inte så dumt. Jag hade inte brått, här var vackert och mycket kul att snacka med den tjejen som jag också tyckte var
mycket vacker. De hjälpte mig att resa upp tältet. (PRECIS på gräset som syns på kortet! Som då var en vildvuxen äng. ) Så försvann de hem. Men innan viskade den stora tjejen i mitt öra: ”Och så ska vi ha det riktigt skönt i natt” Vad menade hon? Jo, vist måste det vara så hon menade! Vad hade jag sagt? Jag som aldrig hade gjort det! Nej det var bäst att sticka i väg snarast möjligt.
Tältet revs! Men nog var det allt spännande och det var nog inte sånt hon menade.
Tältet restes igen. Så satt jag där och väntade. Nej det var nog bäst att sticka i alla fall.
Tältet revs en andra gång. Men hon skulle ju bjuda på middag. Nej jag stannar.
Kanske vi skulle spela kort på natten det var kanske något sådant hon menade. Gick och köpte och drack en sockerdrick med ett litet chokladstycke. Var och ringde hem. Men VARFÖR VISKADE hon det där om att ha det skönt?
Vilken villrådig liten Bengt. Stanna, sticka, stanna. Sticka? Tältet revs och restes!
Ha det jätte gott resten av dagen---KRAM
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...